Så här skriver Nina Linzén om årets Red Bull Nordenskiöldsloppet:

Påskaftonen firades på ett sätt som den sannolikt aldrig mer kommer att firas, dvs. med att åka Nordenskiöldsloppet, 220 km, världens längsta skidtävling. Start på sjön Purkijaur utanför Jokkmokk, till Årrenjarka utanför Kvikkjokk med vändning där och sedan tillbaka för målgång på skidstadion i Jokkmokk.

Nordenskiöldsloppet har varit mitt mål med den här säsongen och exakt tre månader innan började jag träna efter en höst som, som sagt, träningsmässigt låg mer eller mindre i dvala. Den 15:e januari var jag tillbaka efter en semester i Karibien och då bestämde jag mig för att göra vad jag kunde för att vara så bra som möjligt till detta lopp. Målet var att försöka vinna även om jag nog hade varit lika nöjd med en annan placering om jag ändå hade gjort ett bra lopp och följt min plan.

Inför Nordenskiöldsloppet åkte jag tre riktigt långa långpass på rullskidor förra året. Riktigt långt klassar jag som 10 mil eller längre. Åkte sen två sådana pass på skidor. Det finns de som tycker jag är konstig som åker sådana här pass. Själv tycker jag det skulle vara ännu mer konstigt att ha som mål att vinna en 220 km lång tävling och inte vara förberedd för det. Man tränar mer än bara fysik när man stakar 14 mil ensam på Ormberget. Man tränar pannben och mental träning och det behövs på ett sånt här lopp.

Vasaloppet var ett av de huvudsakliga delmålen och där var en topp-10 placering en förhoppning så 8:e platsen där var en avbockning på vägen och ett tecken på att det gick åt rätt håll. De andra tävlingarna jag åkt har varit med varierande resultat, uppåtgående form och som man kan tro, några ”bottennapp” eller helt enkelt att jag faktiskt valt att åka tävlingar istället för ett distanspass och därför heller inte gått för fullt. Bättre att vara bäst när det gäller och följa sin plan.

220 km på skidor är ruskigt långt, det är långt att åka bil, så för att lyckas bör man vara väl förberedd och även ha en plan för hur man ska genomföra loppet. Veckan innan kände jag verkligen att jag hade gjort allt jag kunde med mina förutsättningar och jag kände mig redo. Planen för loppet var också klar, även om den så klart alltid behöver vara lite flexibel då man inte vet hur loppet kommer utveckla sig. Förra året kom jag i mål med ganska mycket krafter kvar, kände mig pigg hela vägen och var lite för feg för att åka för fort i början. Den här gången var planen att försöka ligga med långt fram för att sen vara beredd när herrarna börjar åka och hoppa in i en klunga som går i ”rätt” fart. Någon cm nysnö i spåret gjorde att det gick väldigt sakta i början, men en åkare stack iväg, sen var vi tre som inte gjorde någon direkt fartökning men vid 28 km hade vi ändå fått en lucka på 2:30 ner till den stora klungan. Jag inte tänkt ligga i tät totalt i loppet, men det råkade bara bli så och vi körde ändå så pass lugnt att det inte kostade någon energi att ligga där och spåra. Den stora klungan kom givetvis ikapp och när det började gå fortare där efter ca 70 km blev det istället jag och Maria Rydqvist som var första damerna som tillsammans med Thommy Larsson sällskapade i ungefär 3 mil. Vi hade världens medvind på sjön bort till vändpunkten i Årrenjarka, väldigt vackert var det också med fjällen och vyerna runt omkring. Med någon kilometer kvar till vändningen lade jag i högsta växeln, inte någon fartökning utan mer att utnyttja utväxlingen i vinden, fick en lucka till Thommy och Maria. Thommy var dock rätt snabb på att tillsammans med tre andra herrar knappa in avståndet igen i motvinden, så sen hängde jag på dem. Vi splittrades dock också upp igen och det blev solokörning ett tag. Den sköna medvinden till vändpunkten vid 10 mil byttes givetvis till det motsatta i resterande 12 mil tillbaka till Jokkmokk. Det var riktigt rejält kallt, jag har aldrig frusit så mycket på en tävling. Tänkte första att det bara är att köra på och försöka öka farten för att bli varm, såg fram emot uppförsbackarna bara för att bli varm! Men när inte energiintaget varit det bästa och man åkt 15 mil så är det inte så ”bara att öka farten”. Frös så jag hackade tänder och tog på mig en extra vindjacka, varmare skidhandskar med fleecevantar inuti, frös ändå och mådde inte alls speciellt bra. Men då var det ”bara” 7 mil kvar. Hade problem att äta någon fast mat, sen blev även gelerna problem, sen dessutom sportdrycken och till slut var det buljong, lite blåbärssoppa och enstaka små bananbitar som gick ner. Inte allt för mycket energi i det. Vid det laget var farten och pulsen inte alls hög och det låga tempot gjorde att det blev ännu kallare. Vid ungefär 17 mil åkta kom Thommy ikapp igen och sen följdes vi åt resten av loppet. Perfekt med draghjälp och väldigt skönt att kunna dela på dragjobbet i den hårda iskalla motvinden. När vi väl kom tillbaka till starten i Purkijaur så var det i princip kväll igen och vi hade åkt i 12 timmar, det kändes som en hel evighet, men skönt att det då bara var 20 km kvar. Jag hade fått tidrapporter bakåt och visste att jag direkt efter vändningen snabbt drygade ut avståndet till Maria och att jag skulle vinna bara jag fortsatte hålla samma fart in i mål. Är det något jag är bra på så är det just att mala på i samma fart även när jag är trött, så vi malde på. Vid 15 km kvar kom pappa med cola-läsk, den energin kickade in direkt och plötsligt blev jag lite piggare igen. Eller också var det bara för att nedräkningen verkligen på riktigt hade börjat. Backarna som var jobbiga förra året i blidvädret var betydligt lättare att ta sig uppför nu. Kändes som att vi höll riktigt bra fart sista 10 km, men… känslan efter nästan 13 timmars åkning kanske inte motsvarar verkligheten 😉 har sett inspelningen efteråt och där ser det ju ut som att vi åker i slowmotion 😀 verkligen inget tryck kvar i åkningen, benen stappliga, fötterna krampade och tekniken var inte heller på topp 😉 I mål kom vi i alla fall, efter 13 timmar och 1 minut. Jag var fruktansvärt trött, kall och frös så jag skakade, men jag nådde mitt mål och jag vann!

Det här loppet var väldigt mycket tyngre än förra året, inte bara för att det var fyra mil längre. Min goda vän Malin som också åkte loppet beskrev det på bästa tänkbara sätt; det här var verkligen det värsta av det värsta! Jag tror att det som var det värsta verkligen var kylan och vinden, många frös så de skakade och säkert var det en kombination av energibrist och 120 km i motvind och kärv drivsnö, dessutom med 100 km åkta före, det var brutalt. 1600 höjdmeter, ett otroligt tufft lopp. Målet var målet för de allra flesta och jag tycker verkligen att alla som nådde målet var vinnare.

Sammanfattningsvis så blev det för mig ca 40 000 staktag, ca 111 500 hjärtslag och ca 8000 förbrukade kcal.

Hur känner man sig då efter ett sånt här lopp? Så klart är man trött, väldigt trött. Jag är mycket sämre på att sova än på att staka så jag sov ingenting varken natten före eller efter loppet, så det bidrog också till tröttheten så klart. Kroppen känns annars förvånansvärt bra. Igår var jag svullen under ena foten men det har gått över, kvar är bara ett finger som ännu inte återfått känseln. Jag har inte ont någonstans och jag har faktiskt inte ens träningsvärk. Pulsen och intensiteten var aldrig speciellt hög eftersom det gick så pass sakta i början och sen gick det ju inte fortare ändå mot slutet, så jag tror att det är därför som belastningen muskulärt inte blev så hög utan det var mer distansen och tiden som tog ut sin rätt. Jag var tröttare i kroppen efter förra årets lopp, men då var farten högre, snittpulsen högre, föret ett helt annat och loppet drygt tre timmar kortare i tid. Alla sådana här lopp ger nya erfarenheter och jag tar definitivt med mig lärdomar om klädsel, matintag, utrustning, upplägg och annat till nästa år. Det finns alltid förbättringspotential och det är ju bra! Mer kläder och mer mat hade behövts den här gången. Energiintaget är inte helt enkelt då jag inte kan äta allt som bjuds på kontrollerna, men jag hade bra service av hela familjen, av Anna och hennes mamma och av Anna och Christian. Stort tack till er! Johan hade koll på mig loppets sista bit bara för att se till att jag inte skulle kollapsa på vägen, tack för det!

Stort tack också till arrangörerna, funktionärerna, publiken och alla andra runt omkring som hjälpt till och gjort det möjligt att genomföra loppet. Ni har alla gjort ett jättejobb! Tack också till Wolfgang Mehl som fick den utmärkta idén att införa ultradistans även i skidsporten.

En för mig kort men ändå bra tävlingssäsong är till ända, men fortfarande är det mycket snö kvar, kallt väder och utmärkta skidförhållanden så skidåkning lär det bli några veckor till!

Ninas berättelse finns här.

Massor med bilder från tävlingen hittar du här.