Så vill jag ha landslagen 2018-2019

Konklusionen av den gångna säsongen är för mig klar: Sverige tillhör världseliten på damsidan. Vi har kanske världens bästa sprintlag här och med en Charlotte Kalla i toppform är det bara Norge som matchar Sverige i distanstävlingarna.
Tyvärr är det sämre på herrsidan. Här har man misslyckats och många har blivit sämre sedan dom kom in i landslaget. Där måste ledarstaben ta en hel del av ansvaret och jag är mycket spänd på vad Johan Sares & co kommer att göra på ledarsidan inför nästa säsong.
Jag återkommer till aktuella landslagstränare senare i mina krönikor. Den här veckan tar jag ut landslagen som jag menar att dom bör se ut. Utgångsläget är för mig klart: Vi har nu fyra år till nästa OS i Beijing 2022. Det måste vara det övergripande målet, speciellt att få herrarna tillbaka i världstoppen.

In med yngre krafter
Därför har jag tagit bort några äldre landslagsåkare som givetvis har försvarat en plats utifrån dom resultat dom gjort. Men vi måste passa på att släppa till dom yngre nu, annars tappar vi en generation.
Se på 96-årgången på herrsidan där både Alexander Bolshunov och Johannes Høsflot Klæbo redan är dominerande på seniornivå. Här ligger Sverige långt efter. Men vi har fyra år på oss till nästa OS.
Av den orsak har jag tagit bort Daniel Richardsson, som jag inte tror är aktuell i Beijing om fyra år. Daniel kanske är en VM-åkare i Seefeld 2019, men han är så rutinerad och har så bra stöd på hemmaplan att han når dit utan landslagets hjälp.
Anna Haag och Emil Jönsson lägger av och lämnar två platser lediga. Jag har också utökat antalet platser för att dom yngre nu skall få chansen att jobba in sig mot nästa OS. Därför tycker jag att förbundet måste satsa hårt på att få råd till så många i grupperna.

Flera in i landslaget
Mitt förslag är följande:
A-lag distans: 8 damer och 8 herrar.
A-lag sprint: 8 damer och 8 herrar.
U23-lag: 8 damer och 8 herrar.
Juniorlag: 8 damer och 8 herrar.
Det ger rekordmånga landslagsåkare, men det ger också en bra basis för att vaska fram medaljhopp både till VM 2021 och OS 2022. Till VM 2019 lär det kanske inte komma så väldigt många nya, men det kan vara ett mål för flera av dom som nu ligger precis utanför VM- och OS-lagen.

Ut på hal is
Att kasta sig ut på hal is som det här är givetvis farligt. Men det ger diskussioner och som sagt tror jag det är fruktbart för att utveckla längdåkningen. Jag är ju heller inte väldigt objektiv sedan jag själv har barn som är aktuella här.
Men jag har 35 års erfarenhet med det här och har försökt använda det jag sett i vinter och dom resultat som faktisk ligger på bordet. Tyvärr känner jag inte alla junioråkarna lika bra och där kan jag säkert ha gjort fel som nog kommer att upptäckas av dom det gäller.

Vad gör Marcus Hellner?
Daniel Richardsson, Anna Haag och Emil Jönsson har jag nämnt. Några andra har jag varit osäker på. Det gäller Marcus Hellner som inte har meddelat hur det blir med framtiden. Jag satsar på att Marcus blir med ett tag till och att motivationen håller.
Calle Halfvarsson borde kanske ha ett eget lag som heter ”sjukstugan”. Det är viktigt att han hittar tillbaka och får den hjälp som behövs. Han är kanske den största talangen på herrsidan, men han misslyckas notoriskt när det gäller som mest.
Genom att dela mellan sprint och distans gör jag ett skilje som kanske inte är lika stort i praktiken som på pappret. Jag räknar med att lagen tränar rätt så mycket tillsammans och jag har noterat att Norge haft succé med den här modellen.

Flera frågetecken
Av övriga åkare i gränsland är jag osäker på framtiden till Åsarna-duon Ida Ingemarsdotter och Emma Wikén, men jag valde också här att gå för en ny chans och förnyat motivation och lust att satsa ytterligare.
Däremot låter jag Sofia Henriksson stå vid sidan om ett år efter enbart trassel med sjukdomar och skador i vinter. Elin Mohlin har inte presterat och försvinner också på damsidan. Det samma gäller Axel Ekström på herrsidan. Jag har försökt fånga upp dom som byter klass, antingen från junior till senior eller från U23 till senior. Men några faller utanför och en åkare som t ex Eddie Edström hade jag gärna erbjudit en plats om det hade funnits flera.
Generelt kan sägas att Sverige är bra på sprintsidan, speciellt bland damerna. Det är svårare att fylla upp herrarnas distanslag, men med unga, lovande åkare finns åtminstone ett hopp om att man skall komma tillbaka.
Givetvis betyder tränarna väldigt mycket, jag återkommer med förslag här när jag har presenterat dom grupperna som jag ”tagit ut”. Dom kommer som sagt under vår Plus-sektion den här veckan och jag hoppas att du också blir med oss som abonnent framöver.