VM i Falun - i historiskt perspektiv
VM på skidor i Falun är mitt 15:e och mitt tredje i Falun. Fast kanske egentligen det fjärde. Jag brukar nämligen säga att det första, 1954, såg jag på svarta tavlan hemma i Rörösjöns folkskola. Vår idrottsintresserade lärare Lasse Backlund skrev ner tider på svarta tavlan. Säkert hade det betydelse för mitt idrottsintresse och inriktning på skidor, som rent utövarmässigt inte var på min personliga tio i topplista.
Då handlade det mesta om Vladimir Kusin och Veikko Hakulinen. Nya stjärnan Sixten Jernberg lyckades klara en fjärdeplats på tremilen. Så småningom skulle han bli duons överman. Dessutom tog vi brons i bägge stafetterna, före Norge. De norska skiddamerna på den tiden hade inte högre status än att de möjligen fick koka kaffe på herrarnas samling…
Vi hade backhoppare på den tiden och Falkanger och nordisk kombination existerade på vår svenska meny så pass att vi i OS två år senare skulle ta ett silver genom Bengt Eriksson. Men några decennier senare borde nog vår svenska kommitté i nordisk kombination tagit kontakt med värdsnaturfonden, som ju går in och stöder utrotningshotade arter…
I nästa Falu-VM var jag på plats. Mitt mest personliga minne var två stavar utan trugor som minne av försök att bromsa utför isiga Mördarbacken. Norrmannen Magne Myrmo blev på 15 den siste världsmästaren på träskidor. Men i loppet innan hade Tomas Magnusson blivit mästare i en våt tremil. Skriv upp att det i det vädret var en fördel med platsskidor. Men det ville inte träskidförsäljande Sixten Jernberg erkänna då vi en sen kväll på Grand diskuterade plast- eller träskidor.
Platsskidorna hade dock sitt pris. Stafettstartmannen Hans-Erik Larsson hade glömt att man skulle använda skruvar med gängar hela vägen. Först lossade en bindning, sedan den andra och två skidor fick man inte byta. Vilket fiasko för det svenska stafettlaget!
DDR vann stafetten och plastutrustade Gerhard Grimmer frånsamma Deutsche Doping Republik tog femmilen där Magnuson fick brons före kompisen Sven-Åke Lundbäck. Damstafettlaget slog visserligen även nu Norge, men var bara femma. Det var öststater i topp i allt och då får ni läsa vad ni vill mellan raderna. Norge hade tagit över bland de dopingfria nationerna. En erfarenhet jag gjort är nämligen att ju hårdare kampen mot doping blivit ju bättre har det gått för Norge och Sverige.
 |
| TORGNY MOGREN på väg mot VM-guldet på femmilen i Falun 1993. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv) |
På damsidan, där dopingeffekten är störst var det fortfarande mest Finland, Ryssland och Italien. Men Norge tog ett stafettbrons där Sverige var sexa. På herrsidan var det mest Vladimir Smirnov, som nu representerade Kazakstan som gav norrmännen en match. Men ”Smirre fick nöja sig med lägre valörer och nästan dött lopp med Björn Dählie i jaktstarten, där Sture Siversen tagit hem den inledande och individuellt belönade milen i klassisk stil.
Sverige med kritiserad slagordning i herrstafetten klarade en sjätteplats. De flesta hade nog gett upp hoppet då det var femmilsdags och blev en jubeldag för titelförsvarande Torgny Mogren. Torgny började försiktigt och låg ett tag halvminuten efter. Men världens mest bränslesnåla motor – som någon biltillverkare borde studera – gav till sist utslag.
Trots alla motgångar var Lugnet fullbesatt, himlen klarblå och aldrig har vi sett så svenska och så få norska flaggor som då ”Molle” skidade i mål som överlägsen världsmästare. Sverige hade rest sig ur askan och bragdguldet kom som ett brev på posten.
Häromdagen hörde jag radioreferatet med Åke Strömmer, Assar Rönnlund och Hasse Johansson. Alla för tidigt bortgångna, men en trio i klass med våra bästa stafettlag eller varför inte fotbollens Ger-No-Li.
I en senare krönika skall jag berätta om andra VM på främmande mark. För mig började allt med då Torgny Mogrens klubbkamrat, Lars-Göran Åslund vann 15 km i Vysoke Tatry för 45 år sedan.
