Mobile Version
Desktop Version

VM-nostalgi del 2 från Thord Eric Nilsson:

VM 1970 en rivstart för mig och Åsarna

För min del började VM-äventyren för 45 år sedan. Men jag hade en förövning, nämligen för VM i Oslo 1965. Då jobbade jag, sedan ett halvår tillbaka på Länstidningen.  Det var för 50 år sedan…

THORD ERIC NILSSON fortsätter att berätta om sina VM-äventyr, som började för 45 år sedan. Fram till det blev VM vartannat år, 1985, räknandes även OS som VM.
THORD ERIC NILSSON fortsätter att berätta om sina VM-äventyr, som började för 45 år sedan. Fram till det blev VM vartannat år, 1985, räknandes även OS som VM.
EN FRAMGÅNGSRIK kvartett, som vann stafetten vid OS 1988, Torgny Mogren, Tomas Wassberg, Janne Ottosson och Gunde Svan. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv)
THORD ERIC NILSSON fortsätter att berätta om sina VM-äventyr, som började för 45 år sedan. Fram till det blev VM vartannat år, 1985, räknandes även OS som VM.

För-VM var en klar nivå över det elljuslopp jag skrivit om på hemmaplan. För att inte tala om min egen hemmatävling Röröspelen, där deltagare tex kunde heta Voitto Ojala (SVT-Johanns  farfar).

Det gick inte så bra för svenskarna vid mitt första Kollen-besök. Ungefär som  vid OS på samma ställe 1952 (bästa individuella placering 1952 var Märta Norbergs 4:e plac)  eller det skulle gå i VM 1966 med en rad manliga fjärdeplaceringar samt brons till Toini Gustafsson och damernas stafettlag. Minnesvärt från 1966 då var också att Janne Halvarsson var den enda som kunde lämna sjukstugan och åka femmilen.  Den VM-tävlingen missade jag på grund av tidningsbyte till ÖP och där det skulle ta ett år innan jag fick lämna skridskosportens rundetider för min blivande skrivmässigt sett huvudsport.

LARS-GÖRAN ÅSLUND hissas efter sin VM-seger 1970. Det var början till Åsarna IK:s storhetsperiod. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv)
LARS-GÖRAN ÅSLUND hissas efter sin VM-seger 1970. Det var början till Åsarna IK:s storhetsperiod. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv)

VM-debuten 1970 skedde i Vysoke Tatry (Hohe – Höga Tatra) som ligger i nuvarande Slovakien.  Själva platsen hette förresten Strbske Pleso. Invånarna gillade inte när vi kallade dem tjecker (landet var ju Tjeckoslovakien). De var slovaker.

Naturligtvis sätter sig en sån debut mest i minnet. Jag fick dela rum med konkurrenten Erland Lithner från Länstidningen. Men det gick bra. Han lämnade via telex och när jag läste in mina texter lämnade han rummet.  Vi kunde bägge glädjas åt jämten Lars-Göran Åslunds VM-guld på 15 km. Åslund var sexa på inledande tremilen och femma på femmilen. Han fick pris som bäste åkare sammanlagt, trots motstånd av både bevisade och bara misstänkta doping åkare. Sverige tog brons i stafett efter Sovjet och DDR, men före Norge. Finland var inte ens bland de sex bästa, men det var bara strax före preparatens tid. Damerna var ens bland de sex bästa i stafett.

VM-guldet 1970 var grunden för Åsarnas IK:s storhetstid. Ingen svensk klubb har haft så många OS- och VM-medaljörer.

GUNDE SVAN inledde sina segerrika år vid OS 1964. Det blev många OS- och VM-guld. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv)

Kommande OS – som i ytterligare ett decennium räknades som VM - gick i Sapporo och jag hade året innan fått ansvaret för vår sportredaktion, inklusive budgeten. Jag avskräcktes av kostnaderna.  Sven-Åke Lundbäcks guld fick jag inte ens uppleva direkt i TV.  Det gick på natten och väckaren falerade. Staffettlaget blev – liksom Gunnar Hulån Larsson på tremilen – fyra.

VM i Falun 1974 behandlade jag i nostalgitrippens första omgång.  OS i Innsbruck 1976 (skidor i Seefeld) blev min debut på det planet. Tomas Magnuson och Sven-Åke Lundbäck var två av världens bästa skidlöpare. Men Tomas pappa avled dagarna före OS och Tomas åkte hem.  Sven-Åke Lundbäck lyckades inte men Benny Södergren gjorde det på femmilen, där han avancerade till brons. Ivar Formo knep guldet. I Stafetten blev Sverige fyra med junioren Tomas Wassberg i laget. Tomas var och näst bäste svensk på 15 km.  Eva Olsson var dubbel femma och hennes stafettlag fyra.  Bra gjort.  Jag minns ocksåp hur ryssen Beljjajev bröt av en av de nya ”näbbskorna” som ingick i Adidas bindningssystem.  Östtysken Axel Lesser stoppades av en turist. Stafetten var dramatisk och Finland knep guldet.

THOMAS WASSBERG hade stora framgångar i Holmenkollen med bl.a. VM-guldet på 50 km 1982. Foto: THORD ERIC NILSSON (arkiv)

Från Lahtis 1978 minns man främst Sven-Åker Lundbäcks femmilsguld och Thomas Magnusons guldryck i stafetten. Thomas Wassberg satt hemma med gipsat ben efter en bilvurpa nära Orsa. De kostade ett par års fördröjning av karriären, men 1980 var han det stora namnet med OS-guld på 15 km tiondelen före Juha Mieto. Det gav även ett bragdguld som Thomas väntade 33 år med att ta emot. Det var hans protest mot att Lundbäcks dubbla guld 1978 räckte.

På 80-talet var Sveriges herrar lika bra som Norges är nu. Wassberg fortsatte guldsviten med 5-milen 1982 i Oslo där dessutom Tomas Eriksson tog tremilsguld. Vårt sargade stafettlag var dock inte bättre än att slutmannen Benny Kohlberg stannade på Gratishauen och såg när Norge och Sovjet sprutade om guld och DDR och Finland gjorde samma sak om bronset. Det skipades ”norsk rättvisa”, delade medaljer på bägge nivåerna.

Thomas Wassberg upprepade femmilssegern OS 1984 i Sarajevo då Gunde Svan vann 15 km och tog medalj på de två andra distanserna.  Sverige inledde en stafettsvit, som räckte sju år fram i tiden, men bröts tillfälligt vid Åke Jönssons (pojken med guldbyxorna) sista förbundskaptensår 1985. Det året tog Gunde två guld och Wassberg ett silver.

Thomas Wassberg hade tagit rubbet i Obersdorf 1987 om inte epot  gjort sin entré. Italien låg först i spåret i de sammanhangen.  Marie Helene ”Billan” Westin slog till med guld på tvåmilen. Vi svenskar var tidigt ute med skejt och damerna tog brons i stafett, de första dam medaljerna på 19 år. Det skulle dröja åtta år till nästa

Wassberg avslutade sin karriär 1988 som en kugge i ett olympiskt guldstafettlag med en trio från Åsarna plus femmilsmedaljören Gunde Svan.  Norge tog ett herrsilver genom Pål-Gunnar Mikkelsplass och ett damsilver i stafett.  Väckarklockan ringde och så kom beslutet om norskt OS i Lillehammer 1994, ett beslut som manade till satsning.

Den norska tideräkningen började tre år senare, men innan dess skulle vi uppleva en svensk grand final för det glada 80-talet. Finska åkare hade ganska säkert lika bra ”bränsle”  i hemma-VM 1989 som tolv år senare – och kanske redan 1978.

Gunde tog två guld, Torgny Mogren två silver, Lars Håland och Christer Majbäck varsitt brons och så avgjorde Molle stafetten. På 15 km fritt var det till och med svensk trippel.

Det påminde litet om vår dominans över de krigshärjade länderna 1948 och 1950.

Nästa nostalgikapitel börjar med det svensk-norska tronskiftet 1991.

 

Del |