Svenskt-norskt skidkrig med ”experter”

Kvällspressen blåser gärna på och rubriker blir ofta vassare än innehållet.  Rekordet i risk för osaklighet satte ändå SVT:s opinion live. Programledarens bakgrundskunskaper var knappast de bästa. När man dessutom från den svenska skidan släppte fram gamle Norge-hataren Lasse Anrell (tidigare sportjournalist) och SVT:s man i Finland, Hasse Svens blev det en tung snedbalans mot norske landslagschefen Vidar Löfshus. Speciellt i en snabbt krympande programtid sedan tidigare debattämnen fått svälla ut.

Svens medverkan borde ha en ”dödskallemärkning” efter de aningslösa påhoppen på Sverige och Norge i programmet ”blodracet”.

Tack och lov finns det många skidjournalister, kanske alla aktiva samt erfarna ledare som tycker Johaug saken är precis vad hon säger den är. Nämligen ett klantigt – men ändå straffbart - hanterande av medicinering fört att få bort de besvärliga munsåren.  Inga bevis tyder nämligen på att det är mer än så och då hör det till både journalistisk och annan etik att inte döma någon för det som inte kan bevisas.

Vissa skenar iväg som t ex John Croneman i Dagens Nyheter som till och menar att t ex  SVT-experten Anders Blomqvist borde stängas av för att han tror på Johaug. I en annan krönika funderar Croneman varför så många experter tror på Johaug.

Svaret på det sistnämnda är enkelt: Just därför att vi är experter.  Jag räknar mig själv dit eftersom jag professionellt följt den internationella skidsporten i 52 år.  Under de åren har jag sett hur aktiva från Sovjet (och numera Ryssland), Östtyskland, Finland, Estland, Österrike och Italien åkt fast för – eller i vissa fall erkänt – tung doping.

När det gäller Sverige och Norge är listan över skiddoping ganska tom. För Sverige till och med helt blank. Vi vill ju vara bäst i klassen och lyckas även, tack vare, de medicinska rutiner som numera finns. Rutiner som svenske landslagsläkaren Per Andersson, kallad Pliggen, berättat om.

Norges dopingmeriter inskränker sig kring några fall som kan sättas på olycksfallskontot. Först Ine Wigernes som för drygt ett decennium sedan hade marginellt för hög koffeinhalt, sedan Martin Johnsrud Sundby där man missat nödvändig anmälan av hans annars tillåtna dosering av astmamedicin. Och så har vi alltså Johaug-fallet.

När det gäller Wigernes blev hon friad och koffein ströks sedan också från dopinglistan, men har möjligen återkommit.

Sundby fick sitt straff, rent resultatmässigt och även i form av avstängning.  Att idrottsdomstolen CAS valde att stänga honom under icke tävlingsperiod har fått berättigad kritik, likaså att Norges skidförbund valde att kompensera Sundby för de prispengar han fick betala tillbaka.

Till Norges försvar när det gäller kompensation till Sundby kan väl sägas att man nog både i det fallet och i Johaug-fallet, inte haft heltäckande rutiner – i det fallet tvärtemot Sverige.  Vet man att doping är i princip otänkbart bland de egna aktiva så kan man också slarva med rutinerna.

Bakom den svensk norska inställningen till att aldrig syssla med doping ligger också de hårda moraliska straff som man riskerar i både länderna. I Sverige finns exempel som friidrottens Linda Haglund och Ludmila Engqvist.

När det gäller Johaug-fallet är hennes ansvar ofrånkomligt även om hon litat på sin läkare, alternativt själv tycket att även om salvan var dopingklassad, skulle lite salva på läpparna under icke säsong varken ge utslag i test eller ge henne omoraliska konkurrensfördelar. 

Men reglerna r som de är och det skulle vara omöjligt att låta någon ta på sig skulden. Det blir en dom och sannolikt inget tävlande kommande säsong.  Läkaren – som erkänt skulden – bör också få sitt straff, även om han avgått.

Möjligen minskar Johaugs chanser till mildare dom på grund av att en för mild dom i den norska instansen direkt skulle överklagas. Mycket på grund för norsk ackumulerad kritik, dels i fallet Sundby  dels i problematiken kring astmamedicinering av friska.

När det gäller astmamedicineringen, som utreds i Norge, kommer nog den frågan högt upp på dagordningen när dopingfrågor skall diskuteras. Det måste väl finnas en effekt när den ändå finns på dopinglistan. Säkert finns det de som vill kräva att all astmamedicin skall förbjudas och att idrottare får söka sig till andra sporter där astmaproblemen inte är lika stor.

Klart är också att både Johaug och Sundby utöver de officiella straffen alltid får bära en skuldstämpel vars berättigande verkligen kan ifrågasättas.