För när Anders väl begav sig hemåt, ja då gick det mesta åt skogen.
Så här skriver han själv på Team LeasePlan Go:s hemsida:

”Efter några fina dagar av förberedelse i Livigno kände jag i torsdags att det var något som inte stämde i kroppen. Jag började känna mig lite hängig och torr i halsen. Först hoppades jag att det var höjden och den torra luften och att det skulle kännas bättre till dagen efter, men som oftast när det är en förkylning på gång så vände det inte till det bättre. Det var ingen idé att vara kvar, utan vi bokade om hemresan och jag reste hem i lördags.

Resan i sig var en av de tuffare slaget. Vi lämnade Livigno i bra tid, men körde lite förbi tågstationen där jag skulle kliva på tåget till Zürich flygplats. Men vi vände och hann tillbaka till den på biljetten aktuella stationen.
Vi frågade en dam var vi kunde parkera, men hon påstod att där kunde vi inte kliva på, utan ni måste åka till nästa som ligger en km bort. OK! Vi gjorde som hon sa.
Det började bli ont om tid. 5 min till avgång. Emil gasade på och vi såg tåget komma farandes samtidigt som vi svängde in vid perrongen. Jag hann inte kolla på vad det stod för nummer på tåget utan kastade mig på med all packning. Pust! skönt att sätta sig ner ett tag.

Tåget var helt tomt och när jag satt där och funderade såg jag en karta på bordet som visade de olika turerna. Stationerna kommer tätt där och vi passerade snart nästa. Jag förstod snabbt att det här stämmer inte. Började bli lite smått stressad och funderade vad jag skulle göra. Hade inte direkt koll på vad, men jag visste att en timme senare går nästa tåg till Zürich och om jag kunde komma på det skulle jag kanske ändå hinna med flyget hem.

Det gick några ytterligare stationer och fortfarande ingen att fråga på tåget. Verkar inte kolla biljetterna så ofta i Schweiz. Till slut kom vi till en ändstation där jag såg personal på perrongen och jag stack ut huvudet och frågade lite snopet. Jag ska till Zürich, det här känns inte rätt? Och det var det ju inte.
Men där stod också ett tåg som skulle åt det andra hållet. Det var bara att flytta över packningen och vänta tills det skulle rulla. Som tur var så var det tåget som skulle gå en timme senare från stället jag skulle börja på. Skönt! Nu var jag på rätt väg igen.

En sak som Schweiziska tågsystemet ska ha cred för är att tågen alltid går i rätt tid. Hoppet att komma med fanns. Det var två byten på vägen och en sak jag aldrig ska göra mer är att resa på tåg med 2 fulla skidfodral och en tung stor väska. Det var ca 70 kg packning och tight om tid mellan bytena.
Självklart så var det olika spår och byte av perrong som gällde vid bytena. Det var 10 meter till nästa spår om man genade över spåren, men för att ta sig till perrongen var man tvungen att ta en trappa ner, gå en gång under spåren och en trappa upp. Jag kollade klockan och för att hinna var jag tvungen att ta all packning med mig på en gång. Med bara två händer var det en tuff uppgift. Ett skidfodral på axeln ett i ena handen och väskan i den andra. Jag fick många konstiga blickar på mig när jag kom släpandes uppför trappan. Genomsvettig satte jag mig på tåget igen och med vetskapen att det var ett byte kvar.

Det var på centralstationen i Zürich och där visste jag att det kunde bli ännu längre att gå. och det blev det. Som tur var hade jag lite mera tid på mig och jag hann med. Ännu mera svettig! Nu var jag framme på flygplatsen och fick överlycklig tag i en bagagevagn. Stressade fram till incheckningen. 1x23 kg stod det på biljetten. Ja det är väl bara att betala för övervikten och hålla tyst. Silverkort på SAS ger extra bagage, men vet inte om det gäller på Swiss. Fördelen i Alpländerna är att man oftast får ta med ett skidfodral gratis. Skönt! Men jag hade ju två. Då tittade killen på klockan och kom fram till att jag skulle betala, men det fanns inte tid till det nu. Det får gå för den här gången. Skönt med hjälpsam personal.

Sen när jag kom fram till specialbagageinlämningen hade dom stängt. Men vad fn!!! tänkte jag. Några damer som satt i en disk bredvid sa att jag kunde springa till ett annat ställe på en annan terminal och lämna skidorna. Jaha hur ska jag hinna det. Dom pekade på en hiss som jag kunde ta till nästa våningsplan och vilka skyltar jag skulle följa.
Ja ja! Det var bara att springa och ställa sig vid hissen som användes av fler än mig. den gick upp och ner ett antal gånger innan jag kom med. Väl uppe på nästa våning följde jag skyltarna och sprang. Ytterligare en hiss, men nu tog jag rulltrappan.

Jag fann stället och lämnade skidorna ännu svettigare. Sprang vidare till säkerhetskontrollen och där hade dom funderingar på innehållet i mitt handbagage. Det måste köras om och sen fick jag öppna väskan och visa vad som fanns där. Tydligen såg Bresaolan (torkat kött) som jag inhandlat misstänkt ut. Ja det är bresaola sa jag. Chicken? nä bresaola. Chicken? ja visst, jag har lite bråttom. Jag fick med mig min bresaola och sprang till gaten.
Kom fram och såg att dom börjat släppa ombord folket och jag kunde pusta ut. Jag ställde mig i kön och började rota fram boardingkorten. Men var är dom. Dom finns inte. Började bli lite stressad igen. Men jag fick ett nytt av en snäll dam vid gaten. Lättad kunde jag slå mig ner. Resten av resan flöt på och jag kunde komma hem och njuta av lite goda italienska ostar och bresaolan som jag köpt med mig.
Jag har vilat några dagar nu och känner mig ganska pigg och förhoppningsvis kan jag börja träna snart. Eftersom det inte blir några tävlingar på ett tag blir det att träna och förbereda sig ett tag för det som kommer i januari.”

Hoppas du kan slappna av lite nu, Anders - god jul på dig!

Du kan läsa hela historien här.