”Idag på glaciären slog det mig att det var 30 år sedan jag var på mina första skidträningar med min gamla moderklubb IFK Bergvik. Sjukt vad tiden går fort.

Hade någon frågat mig då om hur länge jag skulle åka skidor skulle jag i alla fall inte gissat på 30 år och mer. Men faktum är att jag fortfarande stortrivs med livet som skidåkare. Det som dock är tungt är de perioder jag är borta från familjen. Det är väl det som sliter allra mest. Jag valde egentligen inte att satsa för fullt på längdskidor förrän jag var i 15-16 års åldern. Innan det höll jag på med allt möjligt. Det var simning, fotboll, segling, motorcross (träning), bordtennis mm.

Jag var långt ifrån någon ungdomsstjärna. Första tävlingarna åkte jag mest runt och visslade och tittade på fåglarna. Men jag tyckte det var kul och jag fick chansen av mina föräldrar att vara med på det jag ville. Och det är jag glad för idag.

Åren gick och jag blev sakta lite bättre och bättre. Ungdomsåren är ju lite speciella eftersom man utvecklas i olika takt. En del hade helskägg och var som en hel karl i kroppen och andra var småpojkar fortfarande långt upp i ungdomsåren. Inte helt rättvist kanske, men det kommer ju en tid då det jämnar ut sig och har man tålamodet och glädjen i att träna så får man så småningom betalt för det.

Jag valde att fortsätta trots ganska skrala resultat. Jag var nog som bäst 24a på ungdoms SM och Kalle Anka cup som var som SM för 13-14 åringar kvalade jag aldrig in till.

Men jag tyckte det var skoj!

När jag kom upp i junioråldern var det dags att välja om man skulle söka skidgymnasium eller inte. För mig blev det aldrig så att jag sökte ens. Jag trivdes väldigt bra hemma och var inte redo att flytta. Dessutom var vi ett bra gäng som fick chansen att träna tillsammans i ett så kallat hemortsalternativ. Visst vi fick inte massor med tid till att träna på skoltid, men det fungerade ändå väldigt bra.

Att jag inte valde skidgymnasium är någonting jag absolut inte ångrar idag. Det hade säkert också fungerat bra, men jag var som sagt inte redo då.

Under junioråldern fortsatte jag att närma mig dom bästa i Sverige och jag blev mer och mer motiverad. Jag såg framför mig en långsiktig satsning där jag tänkte mig att när jag är 25 år så ska jag kunna vara med och utmana världseliten. Jag vet inte själv om jag riktigt trodde på det själv då, men jag hade i alla fall en plan.

Att gå från att vara junior till att bli senior är för det flesta ett stort kliv att ta. Jag minns att jag var till en början väldigt ödmjuk till uppgiften. Mitt första mål var att ta Sverigecuppoäng vilket de 25 första får. Det tog några tävlingar, men det kom till slut. Mitt första genombrott på seniorsammanhang var på SM femmilen på våren som första års senior. Jag blev 7a och var så himla nöjd. Jag slog en del av seniorstjärnorna som jag såg väldigt mycket upp till. Förmodligen var dom rejält slitna efter en lång och tuff säsong med OS och allt. Men jag fick verkligen mersmak.

Sen gick det ett par år med blandade resultat.

Nästa genombrott kom 2001 när det var dags för VM i Lahti. Jag var inte uttagen på förhand, men fick höra om att det var möjligt att ta en plats till 3 milen om man gick riktigt fort på skandinaviska cupen som också gick i Finland samma helg som VM började. Jag visste att formen var god och att chansen fanns. Men efter skidtest och rejäl uppvärmning stod jag vid start och väntade på mina skidor som jag trodde jag kommit överens med vallarna att dom skulle ta dom dit. Men tiden rullade på och när det var ca 3 min till start förstod jag att det inte skulle komma några. Jag hade då alternativet att starta på uppvärmningsskidorna som förmodligen inte gick speciellt lätt eller springa som en galning till vallaboden och försöka hinna hämta tävlingskidorna. Jag valde det senare. Iförd skatepjäxor satte jag av i full fart över en isbelagd bandyplan. Jag lyckades på något sätt hålla mig på benen och kom in i vallaboden där vallarna satte kaffet i halsen när jag kom indundrandes. Jag skrek något och fick fatt på skidorna och satte av mot start. När jag kom fram hade min start precis gått och jag fick på nytt fatta ett beslut om hur jag skulle göra. Om jag dragit iväg på stört hade det varit svårt att veta hur fort jag åkt. Jag valde därför att avvakta och starta när det blev en lucka för någon som strukit sig. På så vis kunde jag i alla fall få en tid som jag kunde jämföra med de övriga. Jag tror tiden räckt till en 3e plats, men i resultatlistan var jag långt ner. Men det var av mindre betydelse. Gissa om jag är noga med kommunikationen med vallarna nuförtiden. ;-)

Det ledde i alla fall till att jag fick chansen i 3 milen på VM och jag lyckades åka in på en 15e plats. Det var för mig sensationellt bra och jag fick även chansen på 5 milen senare i mästerskapet. Det slutade även det med en 15e plats och jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och ett mycket stärkt självförtroende.

Året därpå var det OS år och såklart var det ett av målen att ta sig dit. Men diverse sjukdom med körtelfeber och punkterad lunga satte stopp för planerna. Jag var i bra form när mästerskapet startade, men det gäller ju att åka fort innan och kvalificera sig. Efter OS lyckades jag i alla fall knipa två 4e platser i världscupen (Lahti och Holmenkollen) Det var ett skönt bevis på att det fortsatte att gå framåt.

Ytterligare ett genombrott kom säsongen efter i december när jag tog min första pallplats i världscupen i Ramsau. Med det i bagaget spände jag bågen ännu mer inför det kommande VM et i Val Di Fiemme.

Det var mitt första mästerskap där jag verkligen visste att chanserna till medalj fanns. För svensk del var det ett väldigt lyckat mästerskap med Guld i sprint guld och brons i Skiathlon. Brons i stafetten där det smakade guld länge. Men jag hade ju också lust på individuell medalj. Formen fanns ju där. Det hade jag känt på de inledande distanserna. Nu var bara 5 milen kvar och jag startade ganska offensivt som vanligt och efter ca 5 km var jag ikapp Brink som startade 30s före. Han var pigg och hakade på och vi kunde hjälpas åt att dra bitvis. En efter en tröttnade framför oss och snart var det en kamp om guldet med tjecken Martin Koukal. Vi spurtade på bra på slutet, men det fattades ändå 15s till segern. Jag var såklart sjukt glad över min första individuella mästerskapsmedalj och Brink fick bronset.

Jag var nu 25 år och skulle fylla 26 till sommaren. Jag hade alltså lyckats nå mitt långsiktiga mål som jag satte upp 10 år tidigare.

Jag tror det är otroligt viktigt att sätta upp långsiktiga mål som till en början kan verka orealistiska, men som man med en massa mindre delmål på vägen och glädje till sporten kan klara av att nå.

Man behöver alltså inte vara en ungdomsstjärna, eller att komma in på ett skidgymnasium, eller slå igenom tidigt som senior för att lyckas nå den absoluta världseliten.

Målmedvetenhet, tålamod och tro på det man gör kan räcka nog långt.

Här hittar du texten på LeasePlans hemsida:
http://teamleaseplango.no/2014/10/26/30-ar-sedan-det-borjade/