Norges revansch blir svårare för herrarna

1974 råkade Sverige ut för den välkända malören med bindningarna som lossnade för Hans-Erik Larsson. 19 år senare var det startmannen Niklas Jonsson som misslyckades. Vallningen fungerade inte och pressen att köra som startman i landslaget var ny. Jag hade mina onda aningar i förväg den gången, liksom jag hade ett par gånger tidigare, 1985 i Seefeld och 1991 i Val di Fiemme. Sverige var favorit, men sprack på grund av missöden, delvis beroende på laguttagningar. Norge tog guldet bägge gångerna. Den första var definitivt före Norges storhetsperiod medan den andra - 1991 - var just i tronskiftet mellan Sverige och Norge.

Sverige har missat några andra gånger också, men de nämnda gångerna var jag på plats och kritiserade laguttagningen i förväg.  I dag hade jag gärna sett Lars Nelson som startman. Vi minns hans insats i OS. Vi vet också att Lars gjort kanonstartsträckor tidigare.

Vem skulle man då ha petat? Ja, jag får väl ”svära i kyrkan” Grannbyn Sågmyrans stolthet Calle Halfvarsson har inte övertygat i VM.  På 15 km gjorde han en Northugs insats och valde att slaka runt när det inte såg ut att bli en placering bland de 25 bästa. Calle klagade på spåren och ansåg sig missgynnad av att starta långt bak, Loppets tvåa, fyra (Hellner) och femma hade startnummer som bara låg några minuter från Calles. Jag vet inte om han fått ledningens direktiv att inte kriga på eller bara spontant gjorde som Petter Northug.  Men insatsen var en smula osvensk.

Nu får han möta Northug på sista sträckan, precis som i Val Di Fiemme. Där satte han in en riktig stöt på norrmannen, men aningen för tidigt. Northug kom ifatt och det blev norsk seger.  Jag kan mycket väl ha fel i mina onda aningar. Men föredrar att sätta dem på pränt och får väl bita i det sura äpplet om jag förhoppningsvis har fel.

En sak prutar jag ändå inte på, nämligen min åsikt att det är fel att planera start på alla distanser i ett VM.  Till och med en kraftkvinna som Marit Björgen fick pruta på sin ranson och avstå sprintstafetten.  I stafetten var det åter den gamla Björgen vi såg.  Guldet förde upp Marit till nummer ett när det gäller framgångsrika skiddamer i världen. Med 14 guld har non lika många som Jelena Välbe, men fler andra pallplatser. Vi skall väl heller inte glömma att vi på Välbes tid såg med viss skepsis på prestationerna från öst. När man numera använder kontrollerat bränsle är resultaten på en annan nivå. Faktiskt anmärkningsvärt svaga.

För Sverige var damstafetten ett litet experiment. Det blev varken succé eller misslyckande. Vi tog vårt ”givna” silver. Men vi fick en match av Finland, som överraskade. Utan Kalla på andra sträckan hade vi kanske varit avhängda tidigare även om hennes jakt i fristilen kunde blivit spännande. Dock övermäktig. Liksom i damernas millopp och herrarnas 15 km var det den som var bäst som vann.  Jag tycker alla insinuationer mot Johan Olsson, t ex att han fick guldet av FIS, är osportsliga.  Han anser själv att han hade fördel av startnumret, men möjligen var den inte så stor. Det går inte att jämföra med damloppet där de tio först startande gick in bland de 19 främsta.  Bland herrarna var det nr 17 (Johan) 25- 21-3 som lyckades med samma sak.

Johans främsta styrka låg nog inte i hans startnummer utan i hans sätt att frivilligt och ofrivilligt prioritera bland tävlingar. Kvalitet framför kvalitet.

Till sist: Sjätte tävlingsdagen gav sjätte medaljen. Nu har målsättningen överskridits. Bravo!