Hur skall en sprintbana se ut?

Efter att jag skrev att jag inte tycker om teamsprinten har många meddelat att dom delar den uppfatningen.
Sedan har också många kommenterat att dagens sprintbanor är för långa och tuffa. Det blir tråkigt att titta på TV när segertiden är upp mot 3,30 eller 4 minuter. Det blir som om friidrottarna skall springa 3-4 1.500-meterslopp efter varandra.
Dessutom har banorna blivit hårdare och hårdare. Ett bra exempel är den kommande OS-sprinten i Sochi där man räknar med att en allroundåkare kommer att ta hem guldet.
- Jag tycker det skulle vara en tidsgråns, säger SM-segraren Teodor Peterson.
Och jag kan hålla med om det.
Själv har jag varit med sedan sprinten kom in på programmet. I början dök det upp åkare som inte hade en chans på distanser längre än 3-4 minuter, men som var naturligt snabba och passade för sprint.
Jag kommer ihåg hur Björn Lind och Peter Larsson GICK runt distansbanan i Tour de Ski i Oberstdorf för att få fortsätta och vara med i dom kommande sprinttävlingarna.
Där var båda toppnamn.
Idag är det annorlunda. Petter Northug är OS-favorit både på sprint och femmil. Emil Jönsson har specifikt dragit ner på muskelmassan och tränat uthållighet för att passa i OS-sprinten.
Helt andra typer dominerar i sprint idag än då tävlingsformen kom in på programmet.
Frågan är hur sprinten utvecklas i framtiden. Jag har inget emot att det utvecklas specialsprinters, ungefär som i skridskor eller friidrott.
Men jag tror det som kommer att bestämma utvecklingen är TV. Att se ett heat på 3,30-4 minuter kan vara tråkigt och innehåller inte någon riktig sprintkänslan. Mera som ett mellandistanslopp i friidrott.
Något bra facitsvar på hur det bör vara har jag inte, men jag glädjs åt att debatten kommer. I motsats till teamsprint tror jag nämligen att individuella sprinttävlingar har kommit för att stanna och dessutom berikar längdåkningen i den internationella familjen.