Hej då, Pyeongchang - det var en fest

Visst var det en fest.
Jag jobbade som speaker på skidskyttestadion, och det blev ju rena, rama Sverige-arenan efter hand. Är mycket imponerad över hur det svenska laget presterade och inte lät nerverna förstöra - något som hände för många andra, stora nationer.
Hanna Öberg, Peppe Femling, Jesper Nelin, Sebastian Samuelsson och Fredrik Lindström är alla olympiska mästare. Dessutom är Linn Persson, Mona Brorsson och Anna Magnusson olympiska silvermedaljörer.
Ingen - absolut ingen - kunde ha tippat det på förhand. Inte ens Wolfgang Pichler.
Skidskyttarna har blivit våra nya hjältar och dom kommer att nomineras i många kategorier vid nästa års Idrottsgala.
Men det viktigaste av allt för svenskt skidskytte är PR-värdet inför nästa års VM på hemmaplan i Östersund. Där hemma sitter nog Patrik Jemteborn och gnuggar händerna. Det här är ju som en gåva från ovan som ingen kunde ha räknat med.
Plötsligt är skidskytte riktigt het och nu borde läktarna fyllas i Östersund nästa år.

Längdstadion låg vägg-i-vägg med skidskyttet och det blev ju också en bra svenska-arena. Men endast för tjejerna. Charlotte Kalla och Stina Nilsson så här långt olympiska mästare. Silver till Ebba Andersson och Anna Haag i tillägg.
Mest glädjande för många var ändå att USA vann ett guld. Det betyder oerhört mycket för längdåkningen som sliter med intresse och TV-tid i andra länder än i Skandinavien.
Dom som inte har presterat på våra arenor är ju längdherrarna. En rejäl vallamiss förstörde på herrstafetten och i teamsprinten visade Calle Halfvarsson åter att han viker ner sig när det gäller som mest.
Vad som bekymrar ännu mera är vad som kommer bakom. I Skandinaviska cupen krossas också dom svenska herrarna av Norge och på JVM var det också damerna som räddade Sverige.
Kanske måste man byte ut ledningen, tänka om och ta dom åren som behövs för att bygga upp ett helt nytt lag. För i Beijing om 4 år finns nog ingen Hellner eller Richardsson, kanske heller inte Halfvarsson.
Vem skall då ta över?
Jens Burman och Viktor Thorn samt även Oskar Svensson har fått chansen och tagit möjligheterna, men det är tunt bakom. Här ligger den stora utmaningen för Sverige på den nordiska skidsidan i åren som kommer.

Pyeongchang var som alla OS ganska svårjobbat. Svårt att få tillgång till områden där man borde ha varit. Liten förståelse för dom idrotter som vi gillar och generelt få åskådare gjorde det inte till någon publikfest.
Men koreanerna var trevliga, skrattade och försökte göra så gott dom kunne. Arenorna var bra och spåren gjorde skillnader. Vädret kan man inte göra något med, men den första veckan var riktigt jobbig med rejäla stormar som svepte över arenorna.
Många hade mesta tiden på OS i bussar från det ena stället till det andra. Men det funkade på något vis och Korea kan vara stolta av sina olympiska spel - även om det inte är riktigt slut än.
Men IOK letar febrilt efter en arrangör i Europa eller Nord-Amerika. Om det blir bara Kina, Kazakstan, Korea och liknande länder så blir det nog inte lika lätt att upprätthålla intresset i våra länder, där åtminstone delar av intresset för några av dessa idrotter är störst.

Jag önskar helgens deltagare på femmilen och tremilen lycka till, sätter mig på flyget och hoppas på en bra hemresa.
Hej då Pyeongchang - jag gillade inte maten, jag skulle vilja haft en bättre ackreditering, jag gick 10 dagar utan att bagaget kom och jag blev galen av vinden den första veckan - men det var en fest trots allt.
Vi kanske inte ses igen - men tack för allt.

KJELL-ERIK KRISTIANSEN, redaktör