Jag tänker på dom föreslagna ändringarna i mästerskapsprogrammet framöver. Kanske inte lika mycket på ändringarna som på orsaken till varför man nu föreslår dessa ändringar.
Som den meste internationella speakern i både längdåkning och skidskytte i världen dom senaste 30 åren känns det som om jag har på fötter när jag uttalar mig i den här frågan.
Jag reagerar främst på Vegard Ulvangs uttalanden om att vi nordbor måste anpassa oss dom från mellan-Europa som inte förstår den traditionella längdåkningen.

Vad fan ska det betyda?
Det finns en orsak till att vi som är lite äldre en gång i tiden blev intresserade i den här idrotten. Och jag kan säga klart: Det finns nästan bara en sak som är spännande i längdåkning för en åskådare - och det är att vänta.

FIS-ledamöterna glömmer helt det viktigaste ordet, nämligen DRAMATURGI. Det som gör en tävling spännande och som får folk till TV-soffan och så småningom också ut i publiken.
Kampen mot klockan är det som längdåkningen har att spela på.
Orsaken till att mellaneuropéer inte förstår detta är att dom inte har tillräckligt skickliga TV-producenter och kommentatorer. Dom har aldrig haft den känslan man får när en kamp mot klockan blir olidlig spännande.

Dom som är så gamle att dom kommer ihåg skid-VM i Oberstdorf 1987 förstår vad jag menar. Den tyske TV-producenten hade ingen peiling på längdåkning och trodde det var viktigt att ha så många åkare som möjligt i bild. Han förstod inte att spänningen ligger i att vänta.
Eller som då jag kommenterade en världscuptävling från Italien på TV i slutet av 90-talet och någon hade berättat för producenten att den seedade gruppen startar sist. Men föret var så att nu startade dom först. Det upptäckte inte producenten, som låg på bilder av greker, spanjorer och andra ointressanta åkare, medan elitåkarna passerade i bakgrunden på andra varvet.
Vi ser också på t ex tempoetapperna i stora cykeltävlingar som Tour de France hur dåliga dom är på att göra individuella tävlingar spännande.

Utbilda istället för ändra
Men skall vi då ändra vår idrott för att glädja dom som inte förstår ursprunget i vad det här handlar om?
Det måste ju vara mycket bättre att utbilda dessa som inte förstår så dom också får upplevelsen av hur spännande en bra producerat och kommenterat tävling kan vara. FIS kallar det Nordiska skid-VM, då skall väl inte vi behöva ändra tävlingarna till något som inte har med nordisk skidåkning att göra?

Enligt Ulvang är det på tiden att ändra mästerskapsprogrammet för att det har varit det samma sedan 2005. Jag säger tvärt om: Ju mer man kan fastställa mästerskapsprogrammet och hålla på det, ju lättare blir det för folk att känna igen sig, följa med och få ett förhållande till idrotten.

Jag växte upp med ett fast program med 15, 30 och 50 km plus stafett för herrarna - motsvarande men lite kortare för damerna. Det kunde alla och varje distans hade sin charm.
Idag tycker jag bara att den individuella sprinten har tillfört något i tillägg till dessa gamla distanser. Man kan eventuellt köra en som masstart och lägga till en kombinationsstafett med damer och herrar som man har i skidskytte, något IOC uppmuntrar idag.

I skuggan av skidskyttet
FIS verkar också ha hybris för att längdåkningen för längst har passerats av skidskyttet i popularitet. Men det är inte överraskande. I skidskytte har man värnat om ordet dramaturgi och hittat tävlingsformer som alla förstår och som är extremt spännande.
Givetvis ger skyttet ett extra moment som längdåkningen aldrig kan kämpa emot. Dessutom är dom ekonomiskt starka nationerna som Tyskland, Frankrike, Italien och USA starka i skidskytte. Och det är betydligt flera nationer med i toppen än i längdåkningen, där resultatlistan ofta är väldigt förutsägbar (speciellt på damsidan).

Jag är på inget sätt en kille som är emot nya förslag - i regel tvärt om. Men någon gång måste man dra i handbromsen, och nu ser jag mörka moln över längdåkningens framtid. Om man tittar bakåt i tid så har dom flesta idrotter ett annat program idag än för 20-30 år sedan.
Därför är det inte onaturligt att även längdåkningen ändrar sig.
Men det måste vara ändringar till det positiva - inte bara ändringar för att man fått panik för att populariteten sjunker och för att vi är så dåliga på att presentera vår egen idrott att andra länder inte förstår den.

Fristil i sprint är ok
Jag köper förslaget om att ta bort den klassiska sprinten, även om dom flesta åkarna är emot det. Här har det varit för många diskussioner om fusk eller inte fusk, vilket är ett element vi inte bör ha. Dessutom gör en renodling på fristil det enklare för barn och unga som vill satsa.

Skiathlon kan också försvinna, något jag också håller med om. Vad är för spännande att se åkare byter skidor mitt i tävlingen? Skiathlon blev en disciplin där klassiska specialister som t ex Eldar Rønning och Frode Estil aldrig kunde vinna längre, men där starka avslutare och goda ”hängåkare” som t ex Tobias Angerer och Petter Northug plötsligt fick en ny marknad.
Det är i och för sig ok, men vi behöver det inte. Jag gråter inte om skiathlon försvinner. Orsaken ligger dock inte i det sportsliga, men att den kräver för mycket av arrangören med banor både för klassisk och fristil.

Jaktstart är redan dissad
Men att återinföra jaktstarten i mästerskap vittnar om att dom som kom med förslaget totalt har tappat backspegeln. Vi hade ju det för ett antal år sedan och det blev ju direkt tråkigt. I vissa mästerskap var medaljerna till 75% klara inför jaktstarten på grund av resultaten i den första tävlingen.
Jag kommer speciellt ihåg VM i Trondheim 1997 då Bjørn Dæhlie gjorde karriärens bästa lopp på 10 km och hade guldet på 15 km jaktstart halvt i fickan redan innan start. Dessutom är du borta från två lopp om du misslyckas i det första.
Nej, det vill jag inte ha tillbaka.

Att lägga in skicross-element och hopp i sprinttävlingarna är det mest hjärndöda av dessa förslag. Det är inte mer än ett par år sedan man fick ta bort ett hopp från sprintbanan under Tour de Ski i Val Müstair i Schweiz. Jag var själv speaker där och vet att ingen ville ha det, och det blev också borttaget innan tävlingen började.
Skicross är en egen idrott. Freestyle också. Förr i tiden hade vi också ballett på skidor, men nu börjar längdåkningen närma sig det fjantet.
Ellers som Maiken Caspersen Falla uttalade den här veckan:
Kanske vi skall klä ut oss också…
Även Calle Halfvarsson har dissat dom nya FIS-förslagen och flera håller med honom. Det som överraskar mig är hur lojala åkarna är - att dom accepterar i princip nästan allt som dras ner över deras huvuden.

Kör som tidigare
I fredags var jag i Östersund och såg 15 av Sveriges bästa damåkare köra stenhård intervallträning i slalombacken - allt från Stina Nilsson, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter till Ebba Andersson och Jonna Sundling.
Jag tror ingen av dom önskar sig sprinttävlingar med hopp och skicross.
Det kan man göra med barn som skall lära sig att åka skidor - inte med seriösa idrottare som tränare två gånger om dagen för att bli bäst i sin idrott (om dom nu vet hur den ser ut).

Mitt förslag är alltså - ganska olikt hur jag brukar reagera - att gå tillbaka. Kör ett standardprogram på mästerskapen med 10/15-15/30 och 30/50 km individuellt som tidigare, låt en distans vara masstart (kan varieras från mästerskap till mästerskap). Kör en individuell sprint i fristil och tre stafetter: En herr-, en dam- och en mixad stafett.

Lägg krutet på att utbilda dom som skall presentera tävlingarna: TV, kommentatorer och arrangörer. Gör det attraktivt att komma på tävlingarna, gör reglerna så enkla att alla förstår dom och tryck maximalt på dramaturgin för att göra det spännande.

KJELL-ERIK KRISTIANSEN, redaktör