Damsilvret uppvägde herrarnas snöpliga öde
Norge fortsätter att fira stora VM-triumfer i längdskidspåren och är redan halvvägs mot att överträffa facit från VM i Val di Fiemme. Sverige hänger också med och tar medalj varje dag. Tjejernas silverbragd uppväger klart den av en ryss havererade svenskinsatsen i herrloppet.
Sannolikt hade Sverige ändå inte haft någon chans i slutstriden. Teodor Peterson är bättre än vad han var för någon månad sedan, men inte alls lika slagkraftig som i sina bästa stunder. Trist i alla fall att ryskt strul i två omgångar skall påverka slutstriden. För Calle Halfvarsson fortsätter oturen, med viss variation över på vilket sätt han är drabbad. Vi skall inte såga grabben från Sågmyra.
De norska segrarna blev revansch. Petter Northug har haft otur med lagkompisar och annat i sina sprintstafettframträdanden. Nu behövde han bara ett kort ögonblick visa sin kapacitet resten tog Finn Hågen Krogh hand om. För samen från Alta var det revansch för att han i sista stund miste sin plats i fjolårets OS-trupp.
Revansch på olika sätt var det också för damduon Ingvild Flugstad Östberg och Maiken Caspersen Falla, som vid olika tillfällen fallit offer för trängseln vid den norska laguttagningar där till exempel Marit Björgen - helt berättigat – brukar få första tjing.
Sverige satsade på ett redan etablerat par och som med råge infriade förväntningarna. Ida Ingemarsdotter har kört tre-VM och en OS-sprintstafett och tagit medalj i alla. Det är hon kanske ensam om. Stina Nilsson är halvvägs på väg mot samma facit och just nu den mest klart lysande stjärnan. Men i konsten att överträffa sig själv har hon sin jämlike i 29-åringen från Sveg och Östersund. Ida är en av de stora genom tiderna inom svensk damskidsport. Med åtta internationella mästerskapsmedaljer på seniornivå överträffas hon bara av Charlotte Kallas tio.
Vi vill se Ida som startnamn i torsdagens stafett där det bör bli ett nytt silver!
Nu väntar en total vilodag här i Falun. Den behövs nog för oss alla att ladda batterierna. Långa spännande tävlingsdagar sätter sina spår hos alla, oavsett man är 23 eller drygt 73 år.
Sprintstafetten är en lång dags färd mot natt. Det har jag tyckt sedan den infördes för ett decennium sedan. Jag kan inte fatta att FIS inte gjort något åt det. Ännu mer långsam och utdragen är den klassiska varianten. För övrigt kan även en ivrig bevarare av den klassiska skidåkningen, som jag är, ifrågasätt om inte just sprinten skall gå bara i den snabbaste stilen, precis som dagens sprintstafett. Det skulle eliminera de trista klassiska körningarna på skidor utan fästvalla och det fusk med smygskejting som blir i de sammanhangen. Skidsporten skulle också kunna ha stilarna förknippade till en viss stil för varje distans. Den kortaste (10 och 15 km) i fri stil, den längsta (30 respektive 50) i klassisk stil samt då kombinationen av stilarna i skiathlon. Jag skrev en krönika med ungefär det innehållet redan för 31 (1984) år sedan.
När det gäller sprintstafetten vill jag ha fyra deltagare i varje lag, bara en sträcka på varje, men en utslagningsserie med mindre heat (sex i varje) med försök, semifinaler och finaler inom en tidsrymd på cirka två timmar. Det skulle ge ökat intresse hela vägen.
Sprintstafetterna sågs av cirka 24 000 åskådare. Totalt har det redan varit cirka 90 000 och man har passerat 200 000 sålda biljetter. Stafetterna är nästan slutsålda och man har funderingar på att släppa till ännu fler biljetter till veckoslutet. Kanske 50 000 på femmilen ???
